Gården

Flygfoto oldUnder Gunnar Jäderlunds tid var flera av dom som arbetade på gården estländare. När Gunnar Jäderlund, som också talade estniska, gick ombord på en estnisk ångare som låg i Stockholms hamn, småpratade han med en av städerskorna och frågade henne om hon hade någon kamrat som ville ta plats hos honom ute på Tyvö. Hon slog själv till och följde med Gunnar. Så kom Elsa (Åkerblad) till Tyvö. Motorbåtsföraren på Tyvö var på den tiden Göte Åkerblad, och det dröjde inte länge förrän han fick sätta vigselringen på Elsas finger. Efter giftermålet blev också dom, hyresgäster i huset Björkhagen på Tyvö.

Livsmedel

Under 40-talet när ingen affär fanns på ön, gick matinköpen till så att olika båtar kom till ön med utbud av diverse varor. Handeln bedrevs i dåvarande båthusen vid gårdens brygga. Det var bl. a köttbåten och brödbåten. Fisk köptes av diverse fritidsfiskare som kom förbi när dom fått en god fångst och via ryktet spreds nyheten att nu finns det fisk att köpa. Alla tog då sitt handfat eller hink och gick för att handla. Ölbåten kom också med jämna mellanrum och lade till vid ångbåtsbryggan. Mjölk däremot köptes direkt på gården. Man ställde sin mjölkflaska i mjölkkällaren och hämtade den morgon eller kväll. Även grönsaker och jordgubbar fanns att köpa på gården.

Efter att affären slagit igen 1966 så annordnades handlingsresor med Tyvöbåten, en gång i veckan. Turerna gick först till Tjockö och senare till Gräddö. Vid återkomsten till Tyvö såg denna båt ut som en sannskyldig illustration av ”ett skepp kommer lastat”.

Jordgubbar

"Tyvögubbar" var ett välkänt begrepp ända från Norrtälje till Fejan med omkrets. När det var mycket beställningar, så behövdes det plockhjälp av sommargästerna. Olga de Verdier basade över teamet. Tidigt på morgonen samlades de tillfrågade och fick sina tilldelade rader. Allt ställdes sedan i lådor som Gunnar hämtade och åkte iväg till beställarna för försäljning. Ersättningen var en egen liter/plockade tio.

Granörn

På Tyvös nordöstra sida ligger Granörn (som på tidiga kartor hette Granören). Idag ägs denna del av Tyvö av Familjen Liljedahl som även innehar jakträttigheterna på Tyvö.

Under 40-talet hyrde prins Carl junior, kapt. Carl Florman samt bröderna Ulf och Kåre Behm, Granören av Gunnar Jäderlund. Det var inte sol och sommar som lockade dit dessa herrar, utan fisk och vilt. Prins Carl var en välkommen gäst hos familjen Jäderlund och skänkte vid ett tillfälle en hund till Gunnar och Hjördis.

Post & tidningar

vykortpostFrån slutet av 40-talet till början av 60-talet var det ångfartyget M/S Storskär som anlöpte Tyvö brygga. Resan avgick från Strandvägen och tog sig ut till Tyvö på mellan 5-7 timmar. Allt bohag som familjen behövde, under hela den tid som man hyrt sin stuga, skulle med på resan. För semesterfiskaren var masklådan ett måste. Det fanns så många försäljare på kajen, så problemet var nog inte så stort.

Väl framme på Tyvö väntade Gunnar i sin ”penta”, för att föra gästerna till den brygga som låg närmast det hus dom hyrt. När det var riktigt blåsigt, fick man istället ta fram häst och vagn. Att vänta på båten på kvällen var ett vanligt folknöje. Där träffades de flesta på ön, för med båten från stan kom nämligen posten ,och där såldes också tidningar. Det gällde att sno på med tidningsinköpen och veta vad man skulle ha, för när båten la ut var det slut på försäljningen. Avgående post handhades också på båten. Mängder av brev och kort med ”jämna portopengar” hyvades in i expeditionshytten. Någon tid för kontroll av pengarna fanns inte, utan här var alla helt hänvisade att lita på varandra.

Det gick bra på den tiden. Ibland kunde Storskär vara försenad, och väntan bli lång, men många hyresgäster fick då tillfälle att lära känna varandra. På söndagar skickade ofta glassbolaget en försäljare med en glasslåda full med pinnglass till försäljning, men tyvärr var glassen ofta slut när båten väl anlände till Tyvö.

Elektricitet

Innan året 1984 fanns det ingen el till något av sommarhusen, så maten lagades på primuskök eller vedspis och förvarades i jordkällare. Nästa fas i utvecklingen var gasolkök och fotogenkylskåp. Därefter följde TV:n, driven på bilbatterier. Det släpades gasoltuber, tunga bilbatterier och fotogendunkar fram och åter hela sommaren. 1984 var det slut med kånkandet och Tyvö anslöts till det kommunala elnätet.