Tyvö 1697

Täby 2013
Lars Lifvergren

Karta över Tyvö från 1697 avritad 1832

Tyvö under äldre tider

Om Tyvö fanns som en ö före den senaste istiden som nådde sin höjdpunkt omkring 25000 f. Kr., såg den i så fall inte ut som den gör idag. Den kilometertjocka isen omformade landskapet radikalt när den smälte och drog sig tillbaka norröver. Om Tyvö fanns som en ö före istiden, var den kanske bebodd av jägare, samlare och fiskare. Vi kan inte veta, isen sopade undan varje tillstymmelse till spår efter tidigare kulturer.

Det första boningen som byggdes på Tyvö efter istiden kan ha varit en enkel övernattningskoja för fiskare eller säljägare. Det kan ha skett under tidig medeltid, då Tyvös landareal vuxit tillräckligt. Kanske kan den tillfälliga boplatsen ha byggts i en bergsskreva för att ge skydd mot vinden. Ännu torde Tyvö inte vara skogsbevuxen i någon större utsträckning.                                                                                         (Efterföljande kartor är hämtade ur Forntid ur ny dager; Arkeologi i Stockholmstrakten,  utgiven av Stockholms läns museum.)

När Tyvö mer började anta dagens konturer, borde ön ha varit ett begärligt ställe att slå sig ner på mer permanent, med dess bördiga jordmån som isen hade lämnat efter sig, med sina lätt inseglingsbara hamnar, med sin närhet till fastlandet.
Vad beträffar öns namn syftar det enligt Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala på öns form med två utskjutande uddar både i norr och i söder. Namnet är besläktat med ett äldre ord för tvådelad och återfinns i det tvåspetsiga redskapet tjuga, dialektalt tyva eller tjuva.

Det är inte helt obefogat att anta att den första permanenta bosättaren byggde sitt boningshus, kombinerat med ladugård och svinhus, ungefär på den plats där Tyvö gård nu står. Ingen bättre plats för ett torp kan väl finnas på hela ön. Detta kan ha skett på 1200-eller 1300-talen, då havsytan var ca fyra meter högre än idag.

Från 1600-talet lydde Tyvö under Lidö frälsegård, som lät byggas av en kusin till Axel Oxenstierna. Gården, och för övrigt nästan hela Roslagskusten, brändes ner av ryssarna 1719,men återuppbyggdes 1769 av kaptenen vid Ostindiska Companiet, Mattias Holmers. Torparna på öarna runtom var skyldiga att göra dagsverken åt Lidö och att leverera olika förnödenheter dit, som kanske ved och fisk.
Under 1891 styckade Lidö av öarna Idö, Gisslingö, Tyvö och Håkanskärs fiske. Då blev torparen plötsligt hemmansägare.

Den tidigaste torparen på ön som finns vid namn är en Peder Mårtensson, som far en son under 1665. Peder torde ha fötts, kanske på Tyvö, omkring 1640. Uppgifterna är mycket knapphändiga i de tidigaste kyrkböckerna. Lättare blir det att följa torparfamiljerna från början av 1700-talet.

Enligt 1686 års kyrkolag ålades varje präst i Sverige att föra böcker över församlingens medlemmar: födelse- och dopböcker, lysnings- och vigselböcker, död- och begravningsanteckningar, in- och utflyttningslängder och husförhörslängder. Även om under lång tid inga centrala anvisningar låg till grund för hur böckerna skulle föras och hur/om de skulle arkiveras, och även om en hel del kyrkböcker försvunnit genom kyrkbränder och annat, har vi i Sverige tack vare 1686 års kyrkolag en unik fömån att lättare kunna släktforska.
Förutom kyrkböcker har också många bouppteckningar sedan långa tider arkiverats, liksom även jordeböcker, sockenstämmoprotokoll och andra juridiska handlingar. Även en del gamla kartor finns bevarade.

De tidigast bevarade kyrkohandlingarna för Vätö församling, där Tyvö igår, börjar från 1626 och innehåller då endast kyrkliga räkenskaper. Från 1652 till den tidigaste bevarade födelse- och dödboken, från 1669 den tidigaste vigselboken, och den tidigaste husförhörslängden, om än ytterst knapphändigt skriven, är från 1688.

Församlingsprästen anställde husförhör med sin sockens hushåll en gång varje år, där han kontrollerade de vuxnas läsfärdighet och deras kunskaper om Tio Guds Bud, Fader Vår, Trosbekännelsen, Syndabekännelsen och Lilla Katekesens text.
Förutom att kyrkan på så sätt kunde försäkra sig om att medborgarna bekände sig till den sanna lutherska kyrkan, fanns också en profan bakomliggande anledning till husförhören: Staten ville ha kontroll på sina medborgare, dels för att kunna skattebelägga befolkningen på ett rationellt sätt, dels för att veta var man kunde skriva ut män till soldater i krig.

I husförhörslängden antecknade prästen ibland vars och ens kunskaper och färdigheter. Här antecknades också födelsedatum och födelseförsamling, vigseldatum, dödsår, in- och utflyttning, hur ofta var och en begick nattvard (obligatoriskt en gång varje år, ofta bötesstraff vid uteblivelse).
Efter 1801 antecknades också vaccination mot smittkoppor. Ibland skriver prästen in sekundära, men inte desto mindre intressanta och fantasieggande uppgifter, som levt ogudaktigt, levt stilla, oäkta barn, hör illa, idiot.
Även dödsorsakerna i dödböckerna kan sätta fart på fantasin: håll och stygn, okänd sjukdom, blev borta på sjön mellan Lidö och Tifö.

De torp som funnits på Tyvö har ofta gått i arv från far till son. Vid några tillfällen har familjen flyttat från Tyvö och en helt ny familj slagit sig ner där. Varför? Kanske för att man misskött sina åligganden gentemot Lidö, kanske för att man sökt bättre förhållanden annorstädes. Tyvö har åtminstone från senare hälften av 1600-talet bebotts av bofasta nästan ända fram till dess att Gunnar Jäderlund köpte ön 1932.

Granörn på Tyvös norra sida har också haft bofast befolkning, oftast fiskarfamiljer. År 1900 fanns 17 personer bofasta på Tyvö inklusive Granörn. Gisslingö, som ju är mycket större än Tyvö, hade ofta en befolkning bestående av 4-5 hushåll.

När jag letar i litteraturen eller på nätet efter vad som finns skrivet om Tyvö, hittar jag i stort sett endast korta fakta om ön. Den ende som mig veterligt har skildrat livet i området är Rådmansöbon Evert Wallert, som gav ut ett tjugotal böcker om livet förr i tiden i vår del av Skärgården. Han lär ha intervjuat gamla människor, snappat upp deras historier och skrivit ner dem i roman- och novellform. Det finns några skildringar i hans böcker som handlar om Tyvö, bl.a. i kapitlet Straffpallen i Historier från Roslagen, där han berättar om Granörnbon Josep, som då och då rodde över sin hustru till en klippa på Gisslingö, när hon blev alltför elak mot honom. Där fick hon sitta tills hon blev snäll igen.

Tyvö torp förr i tiden bör ha varit livskraftigt, då det kunde livnära en familj bestående av torparen, hustrun och 4-5 barn, någon piga och dräng. Jordbruket och boskapsskötseln kombinerades säkert med fiske och jakt på vilt, säl och sjöfågel. Vrakplundring var kanske också en inkomstkälla om tillfälle yppade sig.

Vi vet inte hur människorna var bakom namnen i kyrkböckerna. Vi vet inte om de var goda eller onda, om de var glada eller nedstämda, korta eller långa. Vi vet ingenting om deras fritidsintressen, om de nu hade tid till sådana. Egentligen vet vi i stort sett bara deras namn och några årtal plus en del knapphändig information. Ett studium av gamla bouppteckningar skulle kunna ge en fylligare bild av äldre tider på Tyvö.

Men det kanske räcker så här. Vi kan veta, när vi går ner till gårdsbryggan, till Insjön, till badviken, att här har andra trampat sedan sekler, åtminstone i över 300 år. Vi kan veta, när vi ser ut över en månbelyst Tjocköfjärd en kräftkväll i Pavven, att den utsikten har också funnits för folk i gamla tider.

Kunskaper, om än knapphändiga, om vilka som bodde på Tyvö innan vi kom dit på 1900-talet för att koppla av, fiska och bada borde kunna berika vår känsla för vår ö. Lika viktigt är det att ta del av, och föra vidare, de minnen från 1930-talet som Tyvös äldre arrendatorer kan berätta för oss.

Tomtebo
Tyvö i maj 2008
Lars Lifvergren